jag såg honom. idag. på fotbollsplanen, som just idag var till för brännboll. han såg ut precis som om inget hänt. han tittade på mig. en gång. han hade sin hatt på sig, den där hatten som luktar så underbart mysigt. den luktar han. jag såg honom ett x antal gånger, och mitt hjärta brast mer och mer för varje gång. till sist stod jag inte ut längre, jag var tvungen att sätta mig ner där jag stod. tårarna bara forsade ner för mina kinder. jag blev alldeles yr, nästan svimfärdig. jag saknar oss, det vi en gång hade, som jag aldrig får uppleva igen.

det mesta av dagen har bestått utav depression, men jag klarade mig med lite hjälp från chrille, nattiz, josse, jossan och bellson. jag älskar er <3

volim te zauvijek
▲▲▲