Begravningen var jättejobbig. Jag satt och grät hela tiden, jag kunde knappt andas. Tårarna bara forsade ner för mina kinder. Min näsduk var genomblöt efter några minuter. Mamma satt och höll om mig nästan hela tiden. När vi skulle gå fram till kistan och lägga våra rosor ville jag så gärna säga några sista ord till honom men jag kunde inte prata för jag grät så mycket. Kändes som om jag svek farfar eftersom jag inte sa nånting. Men om man kan ta emot tankar där uppe i himlen så hoppas jag att han tog emot min tanke när jag stog där. Jag tänkte "Jag älskar dig farfar" några tusen gånger, så han måste ha tagit emot det. För jag älskar honom verkligen.

När jag gick i 5:an fick farfar en hjärtinfarkt och åkte in på sjukhuset ett tag. En dag åkte jag och mamma dit och hälsade på, och innan vi gick upp till hans rum så köpte jag en liten nalle som håller i ett litet vitt hjärta till honom i presentbutiken där på sjukhuset. Den nallen hade jag med mig på begravningen och jag höll i den under hela begravningsceremonin utom när vi gick fram till kistan med blommorna. Satt och höll i den på minnesstunden efteråt också. Nu sitter den bredvid min kudde varje dag, varje natt. Jag ska ha den vid min sida i resten av mitt liv. För farfar ♥